Hur glädje skiftar till ”vad är det som händer” vidare till kraftig smärta, förtvivlan och mod.
Det var ungefär så jag kände när hästen som jag red på snubblar och sedan ramlar när vi travar i skogen. Smärtan från foten som bryts är fruktansvärd och blandas av förtvivlan över att hästen inte reser sig. Han bara ligger där helt stilla. Den fina snälla hästen som jag fick låna under äventyret som vi gör med mitt arbete. Det flyger förbi bilder i mitt inre att nu får de skjuta hästen eftersom den verkar vara svårt skadad. När guiderna varit med hästen en stund så reser den sig och börjar äta i gräset en liten bit ifrån mig. Det var sadeln som gjorde att han inte kunde komma upp och då ligger de kvar och väntar på hjälp berättar guiden.
Mitt i all smärta och gråt så känner jag glädje över att hästen klarade sig i fallet. När jag lugnat mig så får jag hjälp att hoppa upp igen och rida tillbaka till vår camp med vad vi tror är en stukad fot. På röntgen dagen efter visar det sig att båda anklarna på foten är brutna så jag får flyga hem med gipsad fot.
Nu när äventyret med hästarna är slut så börjar en ny utmaning som handlar om att ligga still i soffan med foten i högläge så att svullnaden skall gå ner och de kan operera foten. Den handlar om att vara sårbar, inte klara allt själv, uppleva stor smärta och vara i kontakt med känslor som rädsla och oro inför operationen.
Mitt EGO undrar varför det tar sådan tid för foten av bli klar för operation. Jag har ju klienter som bokat tid, en mässa i Stockholm och en kursträff som är snart. Jag har inte tid att ligga här i soffan och vänta utan vill gärna operera nu.
Dag för dag landar jag i tanken om att det är så här det är nu. Nu behöver mitt fokus vara på att läka kroppen, ta emot hjälp och ha tillit till processen. Jag är så tacksam för min sambo som fixar och grejar för att jag skall må bra och för mina barn, familj och vänner som stöttar och hjälper till.
Jag känner också tacksamhet för resan där jag på hästryggen fick uppleva vildmarken i Norrbotten och äventyret som det bjöd på. Olyckan är inte ett moln på resans himmel utan en spännande story som jag kan berätta längre fram.
Dags att vila igen.
~Annelie