Känslan av att se mig själv stå där ute på Trolltungan är helt magisk. Tänk att jag vågade!

Till vänster syns skuggan av min son som gick med mig ut eftersom jag tyckte att det var otroligt utmanande att gå ut själv. När det var min tur att gå ut så hörde jag den där rösten inom mig säga att det räcker gott och väl med själva vandringen som var väldigt utmanande i sig. Det är okej att stå på berget och bara titta ut över fjorden och den vackra utsikten. Vem behöver väl ett kort egentligen det finns ju andra viktiga värden i livet. Då hör jag min underbara son säga. Nej mamma! Vi nöjer oss inte med det utan nu har vi gått hela den här vägen tillsammans och du skall ha ditt kort. Jag går med dig ut så du får stöd av mig. Jag darrar hela vägen ut och lyckas sträcka upp händerna i en segergest kanske mest för att övertyga mig själv om att det här går bra. Jag trodde inte att det där kortet skulle bli så viktigt för mig men på något sätt så är det en symbol över att jag faktiskt låter längtan få vara större än rädslan.